You are currently browsing the category archive for the ‘Lästa böcker 2010’ category.
Okej, hur har den utmaningens första månad gått? Jo, så här:
Böcker utkomna i pocket:
Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay. En berättelse om något jag inte kunde något om: franska polisen medverkar till att tillfångata och senare deportera franska judar utanför Paris. Samtidigt en historia om en familjs mycket hemliga hemlighet. Och om en amerikan i Paris. Fint fint fint!
Allt går sönder av Chinua Achube. En makalöst fantastisk bok om den vite mannens ankomst till Afrika. Ur den svarte mannens perspektiv. Enkelt och därför genialt: vi är känna igbofolket med deras kultur, religion och seder. Ser att deras samhälle har regler, tabun och sätt att hantera konflikter (precis som vilket samhälle som helst, såklart). Och sedan kommer den vite mannen. Och menar att igbofolkets seder och kultur är hedniska och primitiva. Och att den vite mannens sätt är bättre i egenskap av mer utvecklade. En skildring av kolonisation som varje människa borde läsa. Jag läser att den är obligatorisk på universitetsutbildningar i Afrika. Den borde vara obligatorisk läsning i historieundervisningen i alla länder. En av årets största läsupplevelser!
Inbundna böcker jag ändå var tvungen att läsa:
Bumerang av Tatiana de Rosnay. Antoine bjuder sin syster på en resa till det ställe där familjen tillbringade somrarna när barnen var små. Systern Melanie får en flashback från barndomen, men innan hon hinner berätta, så krockar de med bilen och hon blir allvarligt skadad. Det blir till en historia om familjer och kärlek. Bra, men inte lika bra som Sarahs nyckel.
Min kamp av Karl Ove Knausgård.
Summa:
Pengar jag inte lade på böcker: 81 kr
Bibblan var värd för mig: 353 kr.
Inte alls så lång reservationskö på min bibbla för Knausgårds Min kamp. Kanske är hypen över? Den här boken had me at hello, som man säger på utrikiska. Jag har inte utan förtjusning umgåtts en del med ond bråd död i höst och att då i inledningen av en bok jag hade tänkt som självbiografisk läsa följande gör mig knäsvag:
…som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen’s agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, då de alltid väntar till dess att livet har dragit sig tillbaka innan de sätter igång sin invasion av det nya landskapet.
En inledning som blir en filosofisk betraktelse över hur tudelat samhället behandlar döden (som ocensurerade nyheter å ena sidan och å andra som något som bör döljas och detta under jord/skynken/på bottenvåningar). Som blir en berättelse om uppväxten. Och om en far. Om den fantastiska fyllan och den fruktansvärt starka kärleken. Varvat med glimtar ur nutiden. Som att han var gift en gång i Norge, men har flera barn med en ny kvinna i Sverige. Som att han har skrivit andra böcker tidigare.
Nyfikenheten! Det är som när man lär känna en person för första gången. En del information är centralt vid ett samtal och annat får man höra i en bisats/i förbigående och väcker nyfikenhet till efterföljande möten. MY GOD, vad jag längtar efter de andra böckerna.
Och som jag funderar över vem den här pappan är. Vad det är för fel på honom, lixom. Han tycks bland annat besitta en rent överjordisk förmåga att veta vad hans pojkar gör, något som skrämmer skiten ur åtm Karl Ove. Det blir mest glimtar av hur/vad han är, men att döma av Karl Oves reaktioner, så är han rätt läskig. Bokens tätaste och, som jag upplever det, mest välskrivna del, är den där bokens Karl Ove och brodern Yngve efter faderns död ska ta hand om hans bostad. Där sorgen vaknar, trots att Karl Ove inte har tyckt om fadern.
Jag är svag för män som kan prata om känslor och reflektera över det egna beteendet. Ergo är jag svag för Knausgård. För i Min Kamp gråter han, funderar, ilsknar och gråter några skvättar till. Utan att någonsin be om ursäkt för sina känslor (även om han försöker att inte gråta bland folk). Toklängt efter nästa del, således.
Owe Wikström skriver i Långsamhetens lov om alternativ till stress, rastlöshet och det moderna samhället aldrig sinande stimuliflod. Han skriver filosoferande, funderande, betraktande om att inte alltid dras med i samhällets hetstakt. Om att stilla vägra och göra andra saker i ett mer mänskligt tempo. Han funderar kring värdet av vardagen, av det vanliga.
Jag fångas framförallt av vad han skriver tänkvärt om samtalet. Inte debatten eller diskussionen, utan samtalet. Pratet mellan människor i utforskande syfte. Utan ambition att vinna, att presentera färdiga argument på slagkraftigast tänkbara sätt eller att visa sin stora kunskap. Samtalet som aktivitet där man tillsammans utforskar vad man tycker om saker och ting. Det där som vi sällan har numera. Nu förväntas mänskan alltid ha åsikter om saker och ting, men när ska vi skaffa oss dem? Vi kan läsa hur många böcker som helst, se hur många debatter som helst, utan att för den skull vara säkra på vad vi själva tycker. Förrän vi på ett förutsättningslöst sätt kan verbalisera våra tankar och bryta dem mot någon annans. Utan att bli dömd som dum.
Ingen vet egentligen vad hon tror, förrän hon har formulerat det. Vaga tankar eller en dov längtan kan få form först när det oklara tas på allvar, när dialoger leder till upptäckter. I det goda samtalet tvinnas gemenskapen samman med det trevande sökandet efter vem man själv är (s 101-102 i Natur& Kulturs pocketupplaga).
Wikström skriver även om inre och yttre resor. Han reser till Ryssland för att gå i Dostojevskis fotspår. Han åker även till Bukarest och Assissi. Andlighet, medlidande, mystik och Gud funderar han mycket kring i den här andra delen av boken. Och illustrerar på finast tänkbara sätt att en yttre resa i allra högsta grad är en inre.
En viktig bok att läsa för att komma ihåg att inte jämt förföras av det världsliga och lockas att springa fort. Utan bromsa och gå i sin egen takt. Komma ikapp sig själv, kanske.
Written in bone av Simon Beckett, som är uppföljaren till The chemistry of death, är om möjligt än mer spännande än den första boken.
Förra boken utspelade sig historien i en någorlunda isolerad by. I den här fastnar Hunter på en avlägsen skotsk ö då jordens storm drar in över ön. Han arbetar nu som rättsantropolog på heltid och åker till ön för att undersöka ett lik som är bränt till oigenkännlighet i en stuga som annars är näst intill helt oskadd. Han är egentligen på väg hem till Jenny, men blir utringd till ön, då den ordinarie polisen har fullt upp med en annan stor olycka. Tanken är att han enbart ska göra en första bedömning för att sedan åka hem. Men så kommer stormen. I isoleringen på ön dör sedan två personer till i bränder. Och mysteriet tätnar.
Vi får lära känna öns invånare och det karga skotska övädret. Det stormar och blåser och regnar och har sig och det är så att man fryser enbart av att läsa den. Beckett fortsätter att skriva med ordentligt driv och jag kämpar mot sömnen flera kvällar för att kunna läsa bara en sida till. Vi får oxå veta hur det går mellan Hunter och Jenny, flickan från första boken.
Riktigt lika bra som förra boken tycker jag inte att den här var. Det är mycket storm och väder och beskrivningar av öborna -som Beckett hanterar mycket bra, det är inte det- men det blir inte så mycket mysterium av det hela. Förrän i slutet. Då brakar det loss. Och blir…kanske lite för mycket? Tidigt förstår man att stormens längd är den tidsram inom vilken historien kommer att utspela sig och när jag tror att slutet har kommit, så fortsätter historien. Helt överraskande. När jag slår igen boken gör jag det med en känsla av att det bidde en knorr för mycket. För att folk ska köpa fortsättningen?
No worries, Beckett, det skulle jag ha gjort ändå, men, nja.. det här slutet fixade du inte jättebra, alltså.
Nu har det varit sömnigt stillsamt här ett tag. Lägenhetsnyckeln är lämnad, alla lådor är numera på ett ställe, så jag kan nu säga att jag helt och hållet bor i hus. Konstaterar vidare att det var taktiskt riktigt att shoppa åtm några böcker på bokmässan, ety de var de enda som var upp-packade. Ergo: de blev lästa. Och nu har jag tid, energi och ro att skriva om dem oxå. Om än i korta ordalag.
Jag har sålunda njutit av:
Harlan Cobens Spelaren. Jag har fått en ny favoritbikaraktär i ”egocentriskekampsportsfanatikern Win” (citat förlagets hemsida), men oj, vad jag inte var beredd på farten i boken. Men mer Myron Bolitar för mig, definitivt!
Veronica von Schencks Kretsen fick jag äntligen tag på i pocket! Cravings sen i somras. Den här påminde mig lite om Guillous Tjuvarnas marknad. Jag gillar fortfarande Althea Molin och hur von Schenck skriver.
Jag har oxå njutit av några andra som inte shoppades på Bokmässan, men som inte lades i någon låda. Nämligen:
Carol Goodmans The Lake of Dead Languages. Inte imponerad av historiens upplösning som berättande. Definitiva DHH-vibbar och något drömskt intellektuellt som jag dras till. Arcadia Falls nästa?
Roslund & Hellströms Odjuret. Som alltid skriver Roslund & Hellström böcker med en agenda. Även om den här boken faktiskt är ovanligt vidrig på sina ställen. Odjuret kunde lika gärna ha hetat ”Odjuren”. De ger perspektiv och tankemat paketerade som ruskigt bra berättad historia. Gillar den extra dimension som extramaterialet alltid ger i deras böcker.
När Bokbabbel gillar chick-lit i form av Sofi Fahrmans debut, så blir jag nyfiken. Därför lånade jag hem Elsas mode. O jag gillar’t oxå. Som en liten lättsmält karamell. Lite för söt för att konsumera flera av på raken, men på en godislördag klämmer man den lätt.
Redan efter ett par sidor tänker jag spontant att språket är så mycket bättre än i de av Denise Rudbergs böcker jag har läst. Det är enkelt och funktionellt. Välvårdat hela vägen igenom.
Elsa skaffar snabbt jobb i Stockholm efter att hon kommit hem från New York. Hon tjatar sig till att få inneboende hos en riktig toffel till barndomskompis. Hon kommer på idén att starta en modeblogg och vips tar den över hennes liv fullständigt. Bloggosfären, Bloggtoppen, kollage och inlägg för hela slanten blir det. Hon har gett sig sjutton på att ta sig in i modevärlden. Och är självupptagen som få för att komma dit. Faktum är att jag har rätt svårt att förstå att hennes omvärld står ut med henne. Hon har tydligen ändå något visst och jobbar sig uppåt på Bloggtoppen med sina insatser. Det namedroppas och branddroppas, så som det kanske sig bör i en chick-lit? Hon tar sig in på utelivet på Stureplan och det skildras oxå, såklart.
Så här i efterhand vet jag inte riktigt vad det var som fick mig att faktiskt tycka om den här boken. Kanske är det glimten in bakom kulisserna i framgångsrika modebloggarnas liv? Jag vill förvisso veta hur historien ska sluta och boken är skriven med så pass bra driv att den lockar till fortsatt läsning. Jag är dessutom lite nyfiken på tvåan.
Appelbaum är amerikansk journalist som har varit östeuropakorrespondent för brittiska tidningar. Hon har oxå genomfört mastodontprojektet att försöka skriva Gulags historia. Hon har grävt i arkiv, intervjuat överlevande, läst tusentals sidor, pratat och grävt och rest och sett och till slut skrivit. 687 sidor inklusive noter och bibliografi om Gulag. De sovetiska lägrens historia. Kronologiskt läste jag den här före Oksanens Utrensning, även om mina tankar om den kommer först nu.
Sovjet och dess historia är en vit fläck på min historiska karta. Jag har som inget minne av att vi läste om Sovjet/Ryssland på historielektionerna någonsin i skolan. De gamla grekerna och andra världskriget tycks visst ha varit viktigare. Och USA under efterkrigstiden. Mitt intresse för Gulag började med att jag inte orkade läsa Solsjenitsyns verk Gulagarkipelagen och att författaren fick mer uppmärksamhet i och med att han dog.
För en sån som mig funkar Gulag därför både som skildring av lägersystemet, men oxå som översikt av Ryssland/Sovjet/Rysslands historia, ety lägersystemet var så intimt sammankopplad med landets politik och ekonomi. Jag ville såklart veta hur det ryska lägereländet ställdes mot eländet som nazisterna skapade, men jag började snart förstå att det inte riktigt går att jämföra. Alltså, jo, det gör det ju, men Gulag bör verkligen studeras för sig och i sig.
I sitt appendix ställer Appelbaum sitt resultat mot den empiri det är sprunget ur för att visa att a) det minsann inte är lätt att skriva trovärdig historia av ett på goda grunder förfalskat grundmaterial, men b) det kanske därför är värt ansträngningen. Grundmaterialets tvivelaktiga karaktär är i sig ett skäl att skriva om Gulags historia. Jag tror (tyvärr) inte att jag är ensam om att sakna kunskap om rysk 1900-talshistoria.
Hon låter människorna tala ur arkiven. Hon skildrar vardag i fängelser och läger; visar på skillnaden mellan att vara förvisad och dömd till läger och visar framförallt på Gulags storskalighet. Hon visar varför det är svårt att veta exakt hur många som drabbades av Gulag, hur många som passerade lägren, som dog på grund av dem. Allt beror på hur man räknar och på att de siffror som finns i officiella historiska dokument i många lägen är otillförlitliga.
Trots ämnesvalet är boken förvånansvärt lätt att läsa. Jag stör mig som vanligt på användandet av slutnoter istf fotnoter, men det är ett utslag av mina högst personliga preferenser mer än något annat. Jag har tidigare sagt att mitt favoritsätt att läsa historia är att göra det via enskilda människors öden och mångfalden av de enskilda berättelserna i Appelbaums bok blir till slut ett vittnesbörd man inte kan slå ifrån sig.
Hos Enligt O läste jag om Simon Becketts debutroman Dödens kemi. Ett par dagar senare håller jag en bok med titeln The chemistry of death i handen på Myrorna och funderar varför jag tycker att titeln låter bekant och om det är för att jag har läst om den och tyckt att den verkat dålig eller intressant. Jag köper den ivf. Och tur var det.
En saknad person i byn Manham hittas mördad och dessutom är kroppen kraftigt vanställd. Så försvinner ännu en kvinna och invånarna i den lilla sömniga byn börjar misstänksamt granska varandra och framförallt byns original och de nyligen till byn inflyttade. Läkaren David Hunter är en av de senare. Med en tidigare karriär som forensic anthropologist bakom sig dras han motvilligt in i mordutredningarna. Han är även historiens berättare.
Beckett bygger upp spänningen krypande långsamt tills jag håller om bokpärmarna så att fingrarna vitnar och bokstavligt talat hoppar till i soffan när sambon ropar på mig.
Gillar man CSI, så tror jag man gillar den här boken. Den börjar med informationen att ”a human body starts to decompose four minutes after death” och allt medan historien berättas, så lär vi oss om flugor, maskar och annat som är användbart om man är rättsantropolog. En bonus i utgåvan från Bantam Paperbacks som jag läste, är att man får läsa den artikel som gav honom inspiration att skriva sin debutroman. Plus en teaser från hans nästkommande bok.
På Becketts hemsida finns mer information om de faktiskt två ytterligare böcker han skrivit med Hunter i huvudrollen, Written in bone och Whispers of the dead (på svenska Skrivet i eld respektive Dödens viskningar. Lätt att de blir inflyttningspresent till mig när vi är färdigflyttade!
Den här sommaren har gått i Sofi Oksanens namn. Jag har läst allt av henne, Stalins kossor, Baby Jane (som jag har o-tyckt om än..) och nu idag Utrensning.
Klokt nog (så här i efterhand), så hade jag just innan Utrensning läst Anne Appelbaums Gulag. Helt plötsligt fick Utrensning fler dimensioner. Jag förstod plötsligt vad Perm-36 betydde, vad det implicerade att ha varit kriminell i ett sibiriskt läger och vilken betydelse Stalins död hade för livet, universum och allting. Åtm om man bodde i Sovjet.
Utrensning handlar om gamla Aliide, boende på en gård på estländska landsbygden 1992. Hon bor själv, då hunden har dött (hon misstänker förgiftning). En dag upptäcker hon en avsvimmad, smutsig, slagen och förvirrad flicka i trädgården och efter att ha konstaterat att hon förmodligen inte är något lockbete, någon som tjyvligorna sänder ut för att ta ”reka” tänkbara offers hem efter värdesaker, så tar Aliide hand om flickan.
Vars historia vi får till oss i brottstycken. Fast först får vi oss till livs Aliides. Om uppväxten i Estland (det hus hon fortfarande bor i), avundsjukan mot systerns lycka, förälskelsen i sin svåger, kriget, ockupationen av Sovjet och det som får henne att göra det för flera personer livsavgörande. Genom att förstå hennes historia förstår vi varför den gamla Aliides hus utsätts för stenkastning och får ord klottrat på ytterdörren. Och vi förstår varför Zara rycker till vid minsta ljud. Sedan förstår vi oxå att Aliide förstår Zara bättre än man kan ana.
Oksanens skriver om grymheter på ett poetiskt sätt. Så att man som läsare åtminstone får en aning om hur man uthärdar och till och med överlever vansinnigheter. Så att man förstår hur ett vansinnigt system kan få människor att agera och reagera. Jag drabbas ofta av tunnelseende efter att ha drunknat i en läsupplevelse en hel eftermiddag. Som att historien inte hade kunnat berättas på något annat sätt. Och kanske kan just den här inte det. Kanske berättar man bäst om stora saker med små bokstäver, så att det som bör synas bäst och störst framträder först mellan raderna.
Det här är en av årets mest drabbande läsupplevelser. Genom att berätta Aliides och flickan Zaras historia berättas Estlands, lite av Sovjets och Rysslands historia på det sätt jag tycker är bäst, genom att visa hur historien är enskilda människors liv, inte bara något vi läser i böcker i skolbänken. Historien drabbar inte enskilda, den är enskilda människor.
Jag tänker mig att liknande öden finns i fler före detta sovjetmedborgares familjer, minnen, historier. Inte fiktiva, som Aliine och Zaras, utan verkliga, som de i Appelbaums Gulag. Hur läker man sådana sår? Och hur bygger man säkra, stabila länder med friska, stabila medborgare på en grund så full av fruktansvärdheter, lögner, svek och storskaliga grymheter?
Dålig dokumentation och minst lika dåligt minne föranledde omlån och omläsning av Curtis Sittenfields I en klass för sig, konstaterade jag.
Lee Fiora är intelligent och säljer in till sina föräldrar att hon ska få gå på den exklusiva internatskolan Ault. 14 år gammal kommer hon dit och ska tillbringa fyra år där. Väl där går hon från att ha varit den duktigaste flickan i klassen till att helt plötsligt ”bara” bli en i mängden duktiga. Hon upptäcker vidare skillnaderna i umgängeskoder och -mönster mellan sig själv och sina skolkamrater som kommer från hem med betydligt större plånböcker och gedignare ekonomier. Hon blir en iakttagare. En reflekterande ensling. Till en början.
Det jag mindes var jag irriterade mig på att historien inte var så DHH*-lik som jag hade förväntat mig och att den därför inte var nåt att ha. Den här gången läste jag den med något annorlunda förväntningar, efter att ha älskälskälskat Presidentens Hustru. Jag gillar verkligen att Sittenfield har fångat tonårsfunderingarna och det lätt vilsna i att komma till ett ställe där ens tidigare givna roll inte längre fungerar. Jag gillar att Lee är lite diffust udda och håller sig på sin kant och inte är så där jobbigt lyckad. Sittenfield lyckas oxå visa hur piinsamt allt är för en tonåring. Och hur hon låter Lee utvecklas över åren som går. Och tack och lov hitta vänner.
Jag är glad att jag läste den här när jag lämnat mina egna tonår på lämpligt avstånd bakom mig. Igenkänningen var bitvis stor och jag är glad att jag har växt (upp) i många avseenden. Jag är glad att jag läste om den, för jag gillar’t. Mycket!
*Den Hemliga Historien av Donna Tartt
Camillas boklåda 