You are currently browsing the monthly archive for oktober 2009.

Jag har gått och sneglat på Mias självbiografi sedan den kom ut. Hennes andra bok om självkänsla, Mera självkänsla, står i min bokhylla och även om jag tycker hon är lite för mycket för mig, så har hon faktiskt gjort en beundransvärd resa. Från hemlös knarkare till proffessionell vägledare. Så dumt! är hennes historia om hur det blev som det vart när det inte vart som det skulle. Med början från hennes sista dygn som knarkare får vi hennes historia.

Och det är verkligen så dumt:

-så mycket dumt hon har gjort mot andra och mot sig själv

-så dumt, alltså elakt, hon har betett sig mot andra

-så dumt, alltså, korkat, hon har gjort.

-så dumt att det blev som det blev, för hon var ju alldelens vanlig från början.

Och det är så dumt, för hon är ju så smart. Faktiskt. Bokens Mia ger inte alls ett korkat intryck, utan hon verkar rätt smart.

Jag plöjde den här på en kväll, ca 320 sidor i pocket, men den stannar kvar längre än så. Det är en modig bok. Hon har gjort sig själv och sin familj väldigt illa och det är modigt att skriva en bok om det. Så hela världen får hennes historia. Se hennes misstag. Boken  liknar James Freys A million little pieces, och det är förstås för att det är en liknande, men helt annan historia. Mia är förstås någon helt annan. Fast båda följer 12-stegsmetoden, båda bestämmer sig för att vara nyktra och drogfria och klarar det. Vilket ju statistiskt sett är rätt unikt.

Skadad följde med hem sist jag var i eländesskildringsmode. Cathy Glass är fosterförälder och skriver om de barn hon tar hand om. Skadad handlar om åttaåriga Jodie, en aggressiv och utåtagerande tös som inga andra fosterföräldrar har mäktat med. Hon skär sig själv, slåss och Cathy upptäcker även att hon har tre olika personligheter. Jodie drömmer mardrömmar och ser ”ögon” på sovrumsväggarna som stirrar på henne. Till skillnad från andra fosterbarn Cathy har haft så har Jodie massor av grejer med sig när hon kommer: leksaker och kläder. Jodies föräldrar är båda missbrukare och familjen har stått på socialens ”watch list” sedan Jodie föddes. Ingenting har dock upptäckts. Vad är det som har fått Jodie sådan?

Bit för bit får dock Cathy reda på vad Jodie utsatts för. Hon får reda på vad fosterföräldrarna och idel ”fastrar” och ”farbröder” har utsatt Jodie för. Händelser som förmodligen har gett henne ett begåvningshandikapp och som har gjort att hon aldrig kommer att växa upp som en ”vanlig” människa, utan för alltid traumatiserad. Skadad är förutom historien om ett trasigt barn historien om ett oseende samhälle, inkompetenta socialsekreterare och den betongkoloss som det byråkratiska sociala skyddsnätet kan vara.

Förlaget beskriver boken som ”djupt rörande” där fosterhemmets kärlek får ett trasigt barn att visa sina hemligheter. Och visst, den är fylld med kärlek. Glass gör ett fantastiskt jobb. Men det jävliga i vad Jodie blivit utsatt för syns lixom inte i det djupt rörande. Jodies hemlighet är inte bara smärtsam och fruktansvärd, utan kanske det största av vuxenvärldens svek mot ett barn. Ibland skjuts det verkligen för lite…

På väg till tåget som skulle ta mig till bästa syster K och så småningom Bokmässan inser jag att jag har glömt min pendlingsläsning! Jag har inte en bok med mig och ska sitta i flera timmar på tåg. K-a-t-a-s-t-r-o-f. Slinker in på Pressbyrån på stationen (som i mitt tyckte inte har haft så mycket att erbjuda hittills) för att försöka råda bot på krisen. Min far hade en dröm fick följa med därifrån.

Det är väl knappast obekant för någon numera att Obama växte upp med sin vita mor på Hawaii och med sin svarte far i Kenya. Han växer upp med drömmar om sin far*, en far han endast känner via historier om honom som ständigt återberättas. Obama träffar sin far vid ett enda tillfälle.

Obama slutar aldrig att reflektera över sin omvärld, vare sig det är det Indonesien där han tillbringar ett par år av sin barndom; det Los Angeles där han studerar på college; sin vita morfars umgänge eller sin kenyanska släkt på fädernet; eller de svarta han försöker organisera i Chicago. Han försöker förstå vem han är i förhållande till sin familj och det samhälle han är uppväxt i. Han förstår att han lever i och mellan olika världar:

Som det var nu lärde jag mig att växla fram och tillbaka mellan mina svarta och vita världar. Jag förstod att de hade sina egna språk och sedvänjor och betydelsestrukturer…

Han försöker förstå de drömmar hans far hade* genom att själv så småningom åka till Kenya och träffa den andra halvan av sin familj. Hans svarta kamrater och hans morfars svarta vänner försöker få honom att förstå att de hela tiden spelar på ”den vites” spelplan. Den unge Obama försöker förstå genom att skaffa sig mera kunskap. Han blir förfärad av att upptäcka en tidningsartikel om en svart man som genomgått behandlingar för att bli vit. Obama ser dock inte vattentäta skott mellan världarna, citatet ovan fortsätter nämligen med:

…och jag var övertygad om att jag kunde få dem att hänga samman om jag bara hjälpte till lite med översättandet ( s 101).

Lite senare konstaterar han

Min identitet kanske tog sin början i min ras, men den var inte, fick inte vara, färdig i och med det.

Identitet skapas (förmodligen inte enbart, men till stor del) i interaktion mellan individ och samhälle. För att förstå vem man är, så behöver man nog förstå varifrån man kommer och i vilken värld man född i. Obama skildrar sina försök på ett strålande sätt och med en poetisk penna i Min far hade en dröm. Boken kan inte enbart läsas som en amerikansk presidents tidiga memoarer, utan med stor behållning som en ung persons sökande efter sig själv. En ung person som är resultatet av ett möte mellan två personer tillhörande olika världar, både geografiskt och socialt.

*Formuleringarna anspelar förstås på den engelska titeln Dreams of my father, en i mitt tycke bättre titel.

Den här gången var min Pocketvän Häxan ute i god tid, redan igår (alltså den 1 oktober) fann jag ett paket i min brevlåda! Glädjen är så stor! Den här gången innehöll paketet följande:

PoP andra paketet *En halv gul sol av Chimamanda Ngoziadiche (igen prickar hon rätt i min boksmak, Häxan. Så rätt att jag har läst den här boken oxå 😉 )
*KRAV-märkt chokladfylld mint från Skåne (fantastiskt god!!)
*Två sorters Dilmah-te: grönt mint-te (en smak som jag älskar!) och Ginger Spice tea (en smak jag aldrig har testat)

*Torkade trattkantareller och ett recept på Guldvaskarpanna (ska omgående testas!)

*och en ansiktsmask Soothing Sensitive Wrap från Organic 7th Heaven med kamomille och honung (låter helt underbart).

Igen har du prickat så rätt, så rätt Häxan! Tack tack tack tack tack!!

%d bloggare gillar detta: