Den franske löjtnantens kvinna är min första John Fowles. Det är oxå lokalbefolkningens benämning på en socialt utstött kvinna i byn Lyme Regis och, självklart, bokens huvudperson. Hon heter egentligen Sarah Woodruff och är så otidsenlig i det viktorianska samhället hon är utstött från. Så självständig, så egensinnig. Det är som…komme hon från en annan… modernare tidsålder. Den unge fossilletande adelsmannen Charles Smithson förälskar sig handlöst i henne. Men han är förlovad. Och hon är en utstött kvinna av en annan klass. I ett samhälle så hårt reglerat av konventioner och socialt tryck. Där sociala normer och koder så totalt reglerar umgänget människor emellan.

Charles slår till slut upp sin förlovning för Sarahs skull. I tron att han ska få henne. I tron att om han bara handlar enligt tidens konventioner så kommer hon att svara enligt tidens konventioner, så förutsägbar som tiden är.

Ung reflekterande man fast i viktorianskt samhälle möter självständig kvinna som fullständigt struntar i konvenansen och går sin egen väg. Ung man blir handlöst förälskad och gör allt för att få självständig kvinna. I bok skriven av fräck författare som inte tvekar att leka med romanen som form, skriva in sig själv i boken eller tilltala och diskutera lite med läsaren. Uppfriskande.

Jag lider ibland med Charles där han utsätts för Fowles sätt att slänga in en kvinna med (åtm) 1960-talsåsikter i hans ack så reglerade sociala liv. Och fullständigt vända upp och ner på det. Det visar å andra sidan med all önskvärd tydlighet hur fast Charles som man är i sin egen tid. Och hur roligt det blir att kontrastera tidsåldrar mot varandra för att visa det. Emellanåt har boken några trista transportsträckor, men de uppvägs av formen och historien. En riktigt riktigt bra läsupplevelse!

Recensionsexemplar från Bonniers.