I värmen i går kväll läste jag så äntligen ut Enhet, boken i det andra Pocket och Prassel-paketet. Den var mycket i riktigt i stil med 1984 och Kallocain som jag hade tänkt, men ändå så annorlunda. Den utspelar sig i Sverige, vilket man påminns om eftersom det finns Friskis och Svettis-pass inne på enheten och eftersom Dorrit bodde i Skåne innan hon hamnade på Enheten. I övrigt är det ett Sverige där kvinnoförtryck och otillbörligt utnyttjande av kroppsstyrka är brott -d.v.s utövande av traditionella manliga och kvinnliga könsroller är förbjudet -allt ska vara jämlikt mellan könen. Att föra samhället framåt är oxå viktigt, varför människorna delas in i umbärliga och oumbärliga.
Har man inte gjort sig oumbärlig i samhället -genom sitt yrkesval, skaffat fast partner och/eller barn, då hamnar man på reservbanksenheten för biologiskt material, kallat Enheten. En folkomröstning har bestämt att så ska ske med alla umbärliga människor. På Enheten utsätts man för psykologiska och medicinska experiment och skickas så småningom på ”slutdonation”. Dorrit blir kär i Johannes som oxå bor på Enheten och de blir, under över alla under, gravida.
Jag tänker mig att det är lättare att skriva en dystopi med en allvetande berättare, för att få fram alla poänger med samhällets förändringar. I Enhet varvas den högst personliga upplevelsen av att bli fråntagen sitt människovärde med information om hur folkomröstningen gick till och vilka regler som gäller för adoption eller för att räknas som oumbärlig och resultatet blir som att Dorrits berättelse skulle kunna vara något jag kunde ha hört från en granntant, d.v.s inte alls speciellt påhittat.
Slutet blir jag först lite besviken på, för det känns så enkelt, så tillrättalagt. För enkelt, lixom. Jag kan dock inte släppa historien direkt, utan funderar vidare på framförallt slutet. Till slut inser jag att det är det enda möjliga. Dorrits resonemang tycks mig helt logiskt, utifrån hennes förutsättningar och de regler som gäller i hennes värld.
För att vara ett så omänskligt ställe, så finns mycket hopp, glädje, kärlek och, faktiskt, medmänsklighet på Enheten. Det verkar vara ett ganska angenämt ställe, där ganska trevliga människor vistas. Och sedan bryter verkligheten in när Dorrits vänner dör av konstiga biverkningar av de medicinska tester de utsätts för. Och tänk att aldrig få gå utomhus! Som helhet lämnar boken mig med en ljus och angenäm känsla som jag inte riktigt förstår. Sedan kommer jag att tänka på filmen The Wave och tänker först att jag nog är som en av ungdomarna i den och sedan att Holmqvist faktiskt är riktigt skicklig!
4 kommentarer
Comments feed for this article
27 juli 2008 den 19:01
En bok om dagen
Den verkar riktigt intressant, den där boken! Att döma efter vad du nu har skrivit så påminner den mig om två böcker; The Handmaid’s Tale och Den utvalde. Ska nog hålla utkik efter Enhet!
28 juli 2008 den 09:26
"Hemlige Arne"
Det glädjer mig oerhört att boken berörde dig eftersom det var ett ”osäkert kort”.
Snart är det dags för det tredje och sista paketet för den här omgången. Både pocket och prassel ligger redan här och inväntar augusti.
28 juli 2008 den 14:03
Erika
Jag tycker det låter som den påminner en aning om Kazuo Ishiguros Never let me go, särskilt ifråga om det där med donationer, även om den boken är mer subtil och mystisk. Där sker allt i det fördolda, medan det här tycks ske mer öppet. Tycker i alla fall att Enhet låter väldigt spännande!
2 augusti 2008 den 13:09
camilla
Erika: Det är fler som har sagt att den påminner om Never let me go, bara när jag har beskrivit vad Enhet har handlat om, så jag är lite nyfiken på att ta mig an Ishiguro oxå!
”Hemlige Arne”: Du är snabb både på att ordna paket och att göra mig nyfiken! Jag är verkligen jätteglad att jag fick den här boken, den har gett mig tankemat och jag hade nog inte valt den själv. Så tack igen 🙂
En bok om dagen: Ska kolla upp The Handmaids Tale och Den utvalde och se om det oxå kan vara något för mig. Kul att folk blir nyfikna på boken av vad jag skriver 🙂